En saltsten per hundra hektar eller en saltsten per bockrevir brukar användas som riktmått när man ska beräkna åtgången.
Saltstenar har tidigare setts litet över axeln i viltvårdssammanhang. Att sätta upp saltstenar har inte ansetts särskilt viktigt och i facklitteraturen har saltstenar bara nämnts i förbigående som ett sätt att förbättra viltets trivsel.
Senare tids viltforskning har emellertid visat att salt (natriumklorid) spelar en central roll för hjortdjur, men även för andra växtätare. Salttillgången påverkar tillväxt och fortplantning men styr även hjortdjurens fördelning i landskapet.
Störst behov på våren
Utan salt kan hjortdjuren helt enkelt inte leva och det stora problemet är bristen på salt i naturen. På Grimsö forskningsstation i Bergslagen har det gjorts studier över viltets utnyttjande av saltstenar. Älg och hare besökte saltstenarna under hela året men fem–sex gånger oftare under vår och försommar. Sedan minskade besöken successivt under sommar och hös. Rådjuren besökte saltstenarna året runt i högre grad än älgarna.
Saltstenen smälter inte bara på grund av djurens slickande utan också på grund av solens, regnets och luftens inverkan. Saltet som rinner ner efter stubbens sidor utnyttjas också av viltet som gnager eller slickar på träet tills det blir alldeles uppnött. Då är det dags att kapa till en ny stubbe.
Använd inte tak
Att öka saltstenens livslängd genom att sätta upp tak på saltstenen är inte behövligt. Meningen är ju att saltet ska förbrukas och salt är som nämnts det absolut billigaste vi ger till viltet.
Man bör också undvika att sätta saltstenen på järnspik eller binda fast den med järntråd.
Det går också bra att sätta upp saltstenar på pålar som slås ner i jorden. Även här är det naturträ som gäller, absolut inte tryckimpregnerat virke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar