Kikarsikte

Till skillnad från öppna riktmedel (sikte och korn), består kikarsiktet istället av en kikare med ett hårkors.

Jämfört med sikte och korn har kikarsiktet flera fördelar. Förstoringen gör att skytten får lättare att upptäcka mål och att rikta inom målet. Kikarsikten förstärker ljuskoncentrationen hos målbilden vilket underlättar skytte vid gryning och skymning.

Nackdelarna med kikarsikten är att kikarsikten är känsligare för stötar och att imma, smuts och dylikt kan sätta ner sikten.

Kikarsikten blev vanliga bland jägare i Sverige på 60-talet. När kikarsikten blev varje jägares egendom, borrades många äldre jaktvapen för att montera kikarfästen, i stort sett alla jaktvapen tillverkade på 60-talet och framåt är borrade från fabriken för kikar fästen.

 Ett kikarsikte ges en beteckning för sin förstoring gånger objektivdiametern i mm. T.ex, 10x40 är att siktet förstorar objektet 10 gånger och att objektivdiametern är 40 mm. En del sikten har variabel förstoring som då anges t.ex. som 3-9x40 (variabel från 3 gånger till 9 gånger). De vanligaste fasta förstoringarna är 2, 4, 8 och 10 och de vanligaste variabla förstoringarna är 3-9 och 4-12. De vanligaste objektivdiameterna är 20, 40, 44, 50 och 56 mm.

En större förstoring är inte alltid att föredra framför en mindre, principen är att ju längre skjutavstånd desto större förstoringsgrad är lämplig. Ett större objektiv ger bredare synfält och större ljusinsläpp. Objektivets diameter i mm delat på förstoringsgraden ger utgångspupillen. Utgångspupillen är diametern på siktesbilden, om siktesbilden är mindre än ögats pupill så försämrar det sikten. Bästa behållningen av ljusinsläppet från objektivet får man om utgångspupillen är lika stor som ögats pupill. Räknat på att ögats pupill är 7 mm i diameter ger detta att med 56 mm objektiv (56/7=8) så ger förstoringsgrad 8 det bästa ljusförhållandet och med ett 20 mm objektiv (20/7=2,8) ger förstoringsgrad strax under 3 bästa ljusförhållandet. Detta är viktigt vid skott i gryning och skymning.