På Caesars tid

 var älgen inte ovanlig i de sydgermanska skogarna. En av historiens första verkliga jaktskrönor står Plinius d ä (23-79 e Kr) för. Han skriver att det i de germanska skogarna fanns älgar som till kroppsbyggnad och färg liknade getter, men var större och saknade horn. Benen saknade leder och de kunde därför aldrig lägga sig att vila och kunde inte heller resa sig om de föll. När de sov lutade de sig i stället mot träden… Fyndiga jägare sågade därför av trädstammarna till hälften för att älgen skulle falla hjälplös omkull då den lutade sig mot en stam. Därefter kunde de lätt dödas. Även den markanta överläppen lockade Plinius till egna, högst egendomliga slutsatser: Älgen har så stor överläpp att den bara kan beta om den går baklänges!