Jaktskrock, älg och hare

ÄLGEN
En egendomlig folktro om älgen var att den saknade leder på benen. Den kunde därför inte lägga sig ner, utan måste sova lutad mot ett träd. Det fanns dom som högg skåror i träden, så om älgen lutade sig mot det, skulle trädet gå av och älgen drösa i backen. Då var det lätt att avliva den. Vid älgjakt fick man inte kalla honom älg utan skulle säga, långben, storkräk eller kragg. En annan sed var att sedan älgen fällts skulle man dricka av det varma blodet för att få jaktlycka. Man har även försökt att tämja älgar, så även inom krigsmakten. Eftersom hästar var rädda för älgen, skulle man ha den som riddjur och på så vis skrämma motståndarens kavalleri, så att deras hästar kastade av ryttaren då kunde man lättare dräpa dem. Älgen var skogsråets riddjur, man påstod sig ha sett älgar som var sadlade. Och mot dessa älgar kunde ingen få skott på.

HAREN
Till haren är knutna en hel mängd folkliga föreställningar. Men vad är det för märkvärdigt med den? Haren är ju på intet sätt aggressiv eller farlig, utan tar tvärtom till harvärjan vid minsta fara. Dess kött var föga värderat, och skinnet nästan aldrig efterfrågat. Välkänd är dess stora fruktbarhet, som lockat människor att tro den är välsignad av kärlekens gudar, och därför stånd att överföra sin åtråvärda potens även till människorna. Det fanns två sorters harar, mjölkharen som man trodde var häxornas verk, och trollharen som hade med rået att göra. Sköt man på en trollhare blev det två och för varje skott man sköt blev dom flera. För att skjuta trollharar och mjölkharar var man tvungen att ladda med silverkula och ha ett psalmboks blad i förladdningen. Men efter skottet blev intet kvar av den, möjligen lite stickor, trasor eller solv.

MÖTE MED HARE
Harmöte betydde olycka, förargelse eller otur. Sprang en hare över vägen gick något på åkdonet sönder, körde man till skogs och mötte en hare var det lika bra att vända hem igen. För att skydda sig mot harens onda inverkan vid mötet, kunde man spotta tre gånger i riktning mot djuret, vända sig tre gånger om eller kasta sten efter honom

HAREN I KÄRLEKSMAGIN
Haren har ansetts ha förmåga att stegra kärlekslusten. Stoppade man kuddarna i sängen med harull stärkte man sin sexuella potens. För att vara säker på att få barn, tog man in pulvriserade hartestiklar, harpenisar, harlivmoder m.m. Harmagen gjorde kvinnor fruktsamma, så även gallan som också var bra mot reumatism, öron och ögonsjukdomar. Bar kvinnan harexkrementer i en påse runt halsen trodde man att hon blev havande vid nästa samlag. Harfett kunde tjänstgöra som fosterfördrivningsmedel. Smörjer man sin penis med harblod får man en son.

HAREN I LÄKEKONSTEN
Mot dövhet blandade man harhjärna med brännvin och smörjde i örat. Hjärna som stektes och åts var bra mot sängvätning. Blodet var bra mot häftiga magplågor och dysenteri, men det skulle vara färskt och varmt. Harister var bra mot stickor i fingrarna, även om man såg illa skulle man smörja ögonen med ister. Om en havande kvinna såg en hare, fick hon ett barn som blev harmynt. Därför skulle nosen eller huvudet skäras av före den togs hem.(så sker än idag) Mot diarré tog man tre harlortar i varm mjölk

ÖVRIGT OM HAREN
Det sägs att haren får ungar tre gånger om våren. Den första kullen fryser ihjäl, den andra äter myrorna upp och bara den tredje blir vid liv. Hur haren fick sin kluvna läpp och spruckna trut, lär ha gått till på följande sätt. Jo, en gång såg räven en häst i gräset. "Aha"! tänkte han. "Här vankas det mat," och därmed satte han tänderna i hästrumpan. Hästen hade bara tagit sig en blund, och for nu upp som han haft eld i ändan, och satte av i vildaste sken med räven hängande i svansen. När haren såg detta granna ekipage, exploderade han i ett skallande gapskratt så att truten sprack. Och den sprickan har han kvar än idag.