-Hej hörrudu, och grattis! Var ligger han?
Lars kom som förste man med en grankvist i näven, att fästa i Jannes jägarhatt.
Janne reste sig upp från ryggsäcksstolen och sträckte sig för att liksom nå
över åsen ute på hygget när han militäriskt pekade med hela handen österut.
-Där borta i ravinen, nästan mot svartskogen.
-Nää, va faan? Det måste ju vara minst 600 meter!
-Gick han långt efter skottet ?
Tvivlet och misstron kändes med frågorna.
-Tretti meter ungefär.
-Men nog är det bortåt 600 meter ?
-Joo säkert !
Erik och Hasse kom stretande uppför kullen med varsin gråhund i koppel, och
fick sig till livs samma uppgifter. Reaktionerna var enahanda.
-Vilket otroligt avstånd!
-Skjuter du med nån j-a Magnum ?
-Han lär ladda patronerna själv !
Det var några år sedan, i Ångermanland. Andra helgen under oktoberjakten.
Det var egentligen inget väder. Ganska hård vind, och snöflingorna kom allt tätare.
Men fyra man i jaktlaget kom överens att trots allt gå ut och fresta lyckan.
En vuxen och två kalvar fanns kvar på licensen. Ett par timmar skulle man väl uthärda.
Janne och Lars följdes första kilometern, upp på bergsplatån. Lars fortsatte söderut
ca 500 meter innan han var framme vid myrhalsen.
Hasse och Erik åkte bil till utkanten av marken för att komma rätt i vind, och skulle
släppa hundarna om en halvtimme.
Kors vad det blåste uppe på berget ! Janne sökte sig i lä bakom en meterhög sten.
Han började packa upp regnrocken , radion och thermosen.
-Lika bra att ta sig en kopp, så man inte fryser ihjäl direkt !
Han kollade ut över hygget, men inget att rapportera. Första kvarten sniglade sig iväg.
Janne hällde upp en skvätt kaffe i kåsan och ställde den på en stubbe medan han skruvade på
thermoskorken igen. En ny koll utöver hygget.
Det kaffet skulle bli kallt !
Där var nånting som inte fanns vid förra svepet. En älg?? Joo !!!
Faktiskt var det en älg, som gick och betade blåbärsris ute på hygget.
Avståndet var säkert drygt 500 meter.
En tjur var det sagt. Den sista vuxna skulle vara en tjur.
Nu börjar en kamp. Mot vädrets makter och mot tiden. Snöflingorna stod vågrätt i luften.
Handkikaren fram ur ryggsäcken ! Efter tre avtorkningar av kikarens linser, stod det klart.
En tjur. Fast skillnaden var inte stor. Som ett par extra öron stack de små hornstumparna ut.
För Janne stod det klart att det var ett skjutbart djur. Men hur i ...
Janne funderade inte länge. Han stoppade kikaren innanför jackan och hängde radion
över axeln. Bössan i armvecket.
Han drog ner slokhatten i pannan och började ansmygningen.
-Tur med vinden, tänkte han när han hukande tog sig förbi de första stenarna.
Han höll koll på älgen hela tiden, och stelnade i steget så fort tjuren lyfte huvudet ovanför
blåbärsriset. Cirka 75 - 80 meter smög han nästan parallellt med älgen för att komma ner
i svackan. Nu när målet inte var synligt, märktes spänningen mer. Pulsen var hög och svetten
kändes utefter ryggen. En koll på klockan. Kors va tiden går fort.
Efter tolv minuters smygande, trodde han sig vara strax ovanför älgtjurens tänkta position.
Uppför den sista kullen gick han ganska raskt. Upp med huvudet ovanför den grova granstubben.
Där går en älg och betar, hållet är högst 70 meter.
Hårkorset i bogen. Men vänta..... Janne måste vara säker på att det är rätt älg.
Han kör fram säkringen och busvisslar så hårt han kan.
Älghuvudet upp ur riset, och skottet går. Tjuren raglar iväg ca 30 meter och faller i ravinen.
På väg tillbaka till passet tar Janne fram radion: "Adam Nitton från Femton...kom !"
Janne ser lite plirig ut när han berättar historien för mig.
Så säger han
-Att ingen kom sig för att fråga var jag stod när jag sköt!
Skrivan av Pilo 15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar